How are you? "good" (i just want to disappear)

Jag är inte världens roligaste person just nu, så om ni inte vill läsa ett bölinlägg så kan ni lika bra klicka på "x:et" längst upp i högra hörnet. 
 
 
 
Alla bryter ihop nångång. Ibland utan anledning och ibland för någon anledning. Eller några anledningar. Det är så lätt att le mot någon och skratta. Men hur många leende och skratt är egentligen äkta? Mindre än häflten? Mer än hälften? Eller ingenting alls? Ibland bryter jag ihop utan anledning. Det är ganska sjukt hur saker kan förändras på bara några timmar, minuter eller sekunder. Från att en sak kan vara bra och sen blir det dåligt. Hur ett leende kan vara äkta tills det vänder och blir falskt. Det är inte många som jag pratar med när jag bara bryter ihop och mår dåligt. Det finns inte så många som jag litar på. Men visst finns det några stycken som jag kan berätta precis allting för. Men iallafall, jag vet inte varför jag får såna psykbryt. Mitt humör kan bara vända helt utan anledning. Jag kan bli sur för ingenting. Jag kan gå och slå någon för ingenting. Kanske om någon ger mig en blick, en helt vanlig blick så kan jag få flipp. Har det alltid varit såhär? Nej. Jag brukade inte vara såhär. Jag brukade inte bråka med personer utan anledning. Jag behövde inte gå och fejka några skratt eller leende. Jag har det bra som jag har nu, visst har jag det. Men ibland funderar jag bara på att försvinna. Kanske inte för alltid. Men ni vet, bara sticka någonstans och se om någon skulle sakna mig? Det är såna saker som jag brukar tänka på. Skulle någon sakna mig om jag försvann? Om jag dog, hur många skulle kommit på min begravning? Hur många skulle ha skitit i vilket? Så många frågor utan svar. Jag säger inte att jag inte förtjänar att må såhär, men varför just nu? Har jag inte det tillräckligt jobbigt? Jag saknar den jag var innan. Som jag känner nu så vill jag bara försvinna från allting. Jag vill inte ha det såhär längre. Jag vill inte det. Jag orkar inte att må såhär. Hur kan man förändras så mycket på så liten tid? Varför har jag slutat att bry mig om personer som en gång brukade betyda hela världen för mig? Varför kan jag inte ha sympati för någon längre? "allt kommer bli bra" det är nog den största lögnen som finns. Förlåt för ett tråkigt inlägg men jag behövde skriva av mig någonstans. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0